Parhästar

Nu är relationen mellan mamma Russi och hennes dotter Garissa stabiliserad.
Vägen hit var inte självklar och länge var den oviss.
Nu går de omkring i huset, som om det aldrig någonsin, varit någon som helst oro.

Mamma Russi tog lång tid på sig, att acceptera att hennes egen dotter stannade kvar,
efter att de tre övriga missarna i kullen flyttat till sina nya familjer.
Det är som sagt en lång historia, som redan tidigare blivit berättad här.

Nu är det helt annorlunda och husfriden känns som en innerlig och varm kram.
Det är en fröjd för hjärta och sinne att se dem ligga på samma kudde och vila.

Mamma Russi söker gärna upp Garissa om hon inte är i närheten. De tittar efter varandra båda två och vill gärna vara nära varandra. Dessutom äter de alltid samtidigt. 

Det roliga i sammanhanget är att lilla Garissa, som inte längre är så liten, utan växer snart om sin mamma. I alla fall, Garissa äter mer än sin mamma och dessutom fortare. När Garissa ätit upp sin mat, så går hon fram till mammas mat, då backar Russi och låter Garissa äta klart av hennes mat.

Däremellan har de bus för sig, jagar varandra eller skojbrottas, 

pussar, tvättar och snosar på varandra.

De gömmer sig under mattorna i köket eller bakom soffan.
De går inte lika gärna ut nu sedan snön kommit.
De föredrar husvärmen och sover sig mest genom dagarna.

Inte kan man tro att de är mor och dotter, så olika till utseendet som de är, både till form och färg, Garissa är mest lik sin pappa.

Men Garissa har ärvt sin mammas stora och runda ögon.

Vi valde henne ur kullen just därför att hon urskiljde sig och var en söt lurvmaja redan som bebis.