Russi&Garissa&Siska&Onyx&Ana&Ossian: Nästan nervsammanbrott!

I morse när jag kom ner i köket och som vanligt skulle servera katterna frukost, sprang det inga små kattungar fram mot mig som de brukar. Vad nu då???

Jag tänkte; de ligger väl och har sovmorgon då!!! Kikade in i bolådan, där var det TOMT!
Var är de då???

Snodde runt i hela huset, letade bakom och under allt jag kunde komma på. Tittade till och med, bakom en stor gammal soffa i mellanrummet, som ingen orkar flytta i första taget. Där fanns inget, förutom det som inte ska finnas där!!! Plus diverse kattleksaker. Ha ha!!

I källaren tog jag flera varv, med husets alla övriga katter efter mig, som säkert undrade vad matte höll på med. De trodde nog det var en ny lek!! För de verkade ganska lättroade. De följde snällt efter mig i alla fall men ville inte avslöja för mig var kattungarna var. Nå ja, jag fortsatte en lång stund att leta och gick igenom det mesta. Trodde jag!

Jag gick även ut i kattgården, letade bakom och i buskar, letade även i trädkojan.
Varför de skulle vara där, visste jag inte riktigt, för de har inte hittat ut i kattgården ens en gång.

Mina tankar var helnojiga vid detta laget och jag frågade mamma Garissa var hennes bebisar var? Hon svarade mig inte, konstigt!!!

Jag rusade upp och väckte min man som är ganska cool och alltid säger, "de kommer fram när de är hungriga"! Jag var inte cool, min hjärna gick på högvarv och jag funderade på hur jag skulle ersätta mina kattungeköpare, för deras förlorade kattungar???

Min man hämtade en ficklampa, gick ner i källaren och pekade på ett skåp och säger; "de ligger bakom skåpet." "Hur vet du det?" "Garissa sitter där och tittar in bakom!"

Ja, mycket riktigt, jag lyste där med ficklampan och visst, de låg där bakom skåpet som små dunbollar tätt intill varandra. Gissa att mitt nervkrig i hjärnan äntligen fick lugn.
Jag sträckte in min arm och plockade fram de små dunbollarna, lyfte upp dem i köket och de åt med mycket god aptit sin frukost.

Hur länge de legat där har jag ingen aning om, de förstod nog inte ens att de skrämt slag på sin matte. De låg ju bara och sov så skönt, i lugn och ro bakom ett skåp! Och det får man väl göra!!!

Jädra kattungar, att skrämmas så! ;-) Nu har vi i alla fall stängt dörren, till den delen av källaren.

Jag höll på att leta i 1,5 timme, innan min man hittade dem. Nästa gång de "rymmer" får min man leta!!

Nu leker och busar de som vanligt, uppe i köket.
Tack Gode Gud att de inte sprungit bort på riktigt!

Klicka på bilden om du vill!